Otto, Elsa Maria (1917-2001)

ELSA MARIA OTTO – Oskars stora författare Småland är ett landskap som alstrat många författare. Från vår trakt är Vilhelm Moberg mest känd men Elisabeth Bergstrand-Poulsen och Gertrud Lilja är andra som ofta nämns och som fått gator uppkallade efter sig i stiftsstaden Växjö. En från bygden som litterärt kan mäta sig med Moberg i skildringen av fattigsmåland är Elsa Maria Otto som växte upp under svåra förhållanden i Oskars socken. ”Språket i Nedom månen är lika äkta som i Utvandrarna men oändligt mera varierat” skrev en recensent om första delen i hennes trilogi om de fattigas tillvaro under 1800-talets svåra år i Småland. Litteraturmagasinet Boktornet i P1 kallade henne 2005 ”en orättvist bortglömd författare”. Därför finns det anledning att här lyfta fram en stor stilist från vår bygd. I mitt föräldrahem i Svångemåla i Oskar fanns inte många böcker. En som hade en hedersplats var Himmelrikets vägar av Viktor Viktor. Anledningen var att författarinnan en tid varit piga i vår familj och att det därför var en hederssak att läsa boken som 1972 belönades med 100000 kronor i Bonniers och Året Runts tävling om bästa historiska roman. Viktor Viktor var en pseudonym för Elsa Maria Otto som åren innan fått ett par romaner publicerade. Himmelrikets vägar handlar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom då Sankt Sigfrid byggt en kyrka i Växjö och utmanat asatron i Värend. Juryns motivering till priset lyder: ”Skildringen vittnar om djup inlevelse i den gryende medeltidens liv och människor och bygd är tecknade med kraft, åskådlighet och humor”. Detta sista är ett omdöme som väl sammanfattar hela hennes författarskap som omfattar dussintalet romaner. Elsa Maria Otto föddes som Elsa Hillevi Mari Johansson den 15 april 1917 i byn Anebo i Oskars socken. Hon var andra barnet till Viktoria och Frans Otto Johansson som ägde en liten gård i Anebo. Systern hade det ovanliga namnet Anna Solancy och var 15 månader äldre än Elsa. När de i februari 1919 skulle få ett syskon till dog modern i barnsäng av ”ägghvita och järnblödning” som det står i kyrkboken. Den djupt religiöse Frans Otto såg inga möjligheter att själv klara den nya familjesituationen utan Elsa fick ett nytt hem hos skomakaren Hellman i grannbyn Runtorp. Frans Otto Johansson hade själv vuxit upp under enkla förhållanden på torpet Flyamålen i Anebos utmarker. Han föddes 1885 som fjärde barnet av nio till torparen Maria Gustafsson och dennes mer än 15 år äldre man Johannes. Livet i det lilla torpet var hårt och barnen fick tidigt se sig om efter utkomst i städer som Kalmar och Stockholm eller utvandra till Nordamerika, vilket tre av barnen gjorde. En av dem var Frans Otto som dock vände hem igen 1911 och började ett liv som bonde. Fyra år senare gifte han sig med Viktoria Persson som var dotter till en gårdfarihandlare i Hylkebo i Karlslunda. Fastän Viktoria som piga i Stockholm vid husförhör visat klena kunskaper i kristendom var hemmet i Anebo fromt och läsning av annan än religiös litteratur bannlyst. ”Endast bonde och präst ansågs vara meningsfulla yrken” skrev dottern senare. Elsa Maria Otto fick trots allt en bra uppväxt och i skolan växte lusten att skriva och under tidens utbildningspraktik som piga skrev hon bygdeberättelser som hon redan som 16-åring fick utgivna på Svenska Allmogeförlaget i Vetlanda under titeln Liv och leverne i Brakebo: humoresker och bygdebitar. Hade hon månne Vilhelm Mobergs tidiga berättelser Inom Baggemoses ägogränser i åtanke? Även läslusten och bildningsidealet följde Mobergs exempel. Hon tog korrespondenskurser i språk, litteratur och psykologi och skaffade sig ett yrke som textiltecknerska. Men det var skrivandet som lockade henne mest. Som romanförfattare debuterade Elsa Maria Otto 1965 med Det växte ett träd i himlen där vi får följa sockenhoran och tjuvakonan Johannas liv i Lemmalösa by och kapellbygden på 1800-talet. Det är en debut som inte står Vilhelm Moberg efter i skildringen av utvandringstidens Småland. I en mustig, jordnära prosa fångar hon människornas villkor och drömmar om ett annat liv i en tid då skrock och besvärjelser styrde mycket i folks vardag.

  I ”Nedom månen” från 1974 får vi följa hur den fula Emma tog spirhuggaren Elias från den sköna Emilia för ett enkelt liv i en backstuga, en sådan som hon vuxit upp i. Emma lever genom alla tre romanerna som alla har en dokumentär prägel då författaren gjort omfattande studier inför skrivandet.
  ”Jordtaket var tjockt, täckt med gräs och taklök som vällde över kanten och bildade en krans. Mitt i det gröna stod skorstenspipan rakt opp. Om natten stängde gumman till den med en träskiva som kallades kärring. Utanför stugan växte det alltid om somrarna blå träskor, krusmynta, åbrodd och stora pioner med slarvigt ditsatta blad som inte tålte den minsta vindstöt. Det fanns några äppelträd och en syrenbuske som inte låtsades om att den var gammal och skranglig. Var vår klämde den fram några tunna klasar. Torpargubben hade varit svår på busken, han hade försökt pinka ihjäl den. Detta skändliga tilltag misslyckades dock. Sen gubben gick bort, repade sig busken kvickt till gummans stora förvåning. Hon trodde då att buskar precis som folk, hade sina periodiska krämpor.”   Läsningen är en njutning då Elsa Maria Otto blåser in frisk luft och humor i kvalmet. På köpet får läsaren också en stor portion kulturhistoria från 1800-talets första hälft i Oskar. Det fanns rika bönder men de flesta var fattiga men värre tyckte Emma att det var i staden vid sitt första besök där:
  ”Men Kalmarborna såg bedrövliga ut. Så många halta och vanskapta, som en flock inavelsgrisar. Och de bar sig inte åt som folk heller. På ett ställe råkade hon titta in genom ett fönster, och där satt flera personer kring ett bord och åt, och de stoppade maten i munnen med en pytteliten hötjuga. De använde inte fingrarna som vettiga människor, de liknade en flock djävlar hon sett i en andaktsbok. Alla djävlarna stack sina hötjugor i ett människohjärta.”

Men det var lika illa i Oskar:

  ”Nu var matleda inte något fattigfolk hade möjlighet att ståta med. Pigor och drängar och backstugufolk var magra, inte av fri vilja, utan av ond nödvändighet. Ingen tvekan om var de hörde hemma. Om någon av dem skulle fetma skulle det väcka undran. Att vara fet under knappa omständigheter var inte tillrådligt – det kunde tyda på att man var tjuv. Funderingarna blev heller aldrig stora i den dävna backstuvärlden och rörde sig mest om mat för dagen, födelse och död. Det sista inte minst viktigt, för innan gällde det att bereda sig, så att man kunde krångla sig in i himlen.”   Emma och Elias fick en sinnessvag dotter som femton år gammal våldtogs och födde en flicka. Dottern Maria dog fyra år senare och Emma och Elis fick ta hand om lilla Kajsa. Socknen ville ta henne ifrån dem då den fruktade fredlöse Köhlmanna-Pellen ansågs vara fadern men ”stämmans deltagare visste att det knappast skulle gå att skaffa fosterföräldrar till ett barn som misstänktes ha en tolv mans mördare till far”.   ”Karlavagn utan hjul” heter den andra delen av Elsa Maria Ottos trilogi om livet i 1800-talets Oskar. Titeln anspelar på ”Kallvagn” som i folktron stod för Tors dvs Den gamles hem. Och folktro och skrock förföljer folket även i den här romanen. Det är 1860-tal och nödåren står för dörren. Emma och spirhuggaren Elias har blivit gamla.

”Man hade nu kommit i gökgället. Våren höll en rasande fart. Den kramade träden, så att de blev gröna över en natt.” Då somnade Elias in för gott. ”Kistmakaren kom med en ulltråd och mätte den döde. Nyss hade han gjort en kista åt en ännu levande karl. Han hade ännu känslan av det torra träet i huden. För säkerhets skull ville mannen prova sin kista – och så var den för trång, och han fastnade. Kistmakaren hade glömt att mäta med ulltråden. Sorgligt var det att Emma inte hade något att betala med.” ”Året därpå gol göken på bar kvist. Det betydde ofärd för mången mö. Noaks ark, ett lågt moln, stod tvärs över åkrarna och stängde nederbörden, och då blev det några torra, varma veckor. Pigorna gick i hagarna, och efter en tid blev en och annan tjock, vilket inte hade hänt om det regnat. Så orsakade Noaks ark både torrt väder och fruktsamhet.” Emmas dotter Kajsa växte upp i backstugan. ”När det blev skoldags för Kajsa, hade socknen ännu ingen skola. En lärare gick omkring och undervisade. Han hade hela alfabetet från a till ö i käppen, som kallades Fridstöraren. Med skräck och undran talades om denna käpp ute i backstugorna. Den allvetande, den allsmäktige. Den stod aldrig på de fattigas sida. Bondmororna skickade smör och sötmjölk med sina ätteläggar till skolläraren. Belåtet sänkte han sin mun som en katt sin nos i den söta mjölken, sörplade och blev mild i sinnet, ty goda gåvors givare skall man inte stöta sig med. Där var Emil med flottgåsen. Hans mor smälte grävlingar, men Emil låtsades att han hade grisflott på brödet. Ingen fick dock komma nära honom för den avslöjande lukten. Emil åt i ensamt majestät.

  Pink-Stina kunde inte hålla tätt. Någon mat hade hon aldrig med sig, men hon drack mycket. Hon var inavel. Många hade bara en bit torrt bröd eller några kokta potatisar med skalen på. De brödlösa bluffade med bark i knytet.
  Men en flicka med flätor och vältvättade öron hade nästan var dag stekta ägg och fläskskivor och hon bläddrade i smörgåspaketet som i en postilla. De andra ungarna strök kring henne, vädrande som lystna katter.” Kajsa lärde sig fort att läsa och gjorde ett språng på samhällsstegen när hon gifte sig med Jacob i Danielsgården och lämnade backstugumiljön.

”Aldrig hade en bonde i Mortorps kapellbygd gift sig med en backstuflicka förut. Kärleken är inte nog som hemgift…Kajsa log till och med när prästen frågade henne, om hon ville taga denne Jacob Danielsson till sin äkta man. Jajaja, det ville hon. Man känner, att han är den rätte, om man väntar sig bara glädje av honom.” Så blev det nu inte. Jacob föll för andra frestelser. Kajsa fick också slåss för sin ställning som matmor på gården, både mot en oförstående svärmor och den lömske slaktaren Saron och dennes vackra hustru, den åtråvärda Liljan. Jacob uppsökte andra kvinnor. ”Kajsa förbittrades. Kvinnor blomstrar av kärlek och vissnar genom den. Kvinnolycka är kärlekslycka. Men ve den genom vilken förförelsen kommer – förföraren kanske inte anar att det finns något som är tyngre än kvarnstenar.” Kajsa fortsatte att bära huvudet högt och vägrade sturskt att vika för alla oförrätter. Det är en stark skildring av människornas kamp i ett samhälle satt under stark press under nödåren efter att Oskar bildat egen församling 1847 och fick sin kyrka 1870.

  ”Varför blommar inte jungfrulinet” är den avslutande delen om livet i Oskar – nu under missväxtåren 1867-68.. Emma har blivit gammal.
  ”Innan Emma visste ordet av var hon kärring. Eftersom hon inte hade något hull, såg hon dubbelt så gammal ut. Det var många rynkor och glest hår. Bröstet sjönk in och ryggen kutade. Hon hade ont i fötterna och hon tyckte själv att hon var en stackare, men hon blev förargad när någon annan påpekade det.”   Trots sitt eländiga tillstånd tar Emma sig an den hemlöse pojken Elias och en förment släkting – Mia – dyker upp liksom ett rånmord på en bondkvinna som haft några silverskedar i sin röda kjol. Dotterdottern Kajsa fortsätter sitt ensamliv och hälsar på i Emmas stuga emellanåt.
 ”Kajsa öppnade den tunga dörren till kulan. Elias satt vid hällen och gjorde ingenting, och Emma vilade i sängen. Det var något egendomligt med pojken. I många år hade han väntat på skägg, men det växte långsamt, och han förklarade att det tog på krafterna. Han var nu trettiofem men såg ut som tjugo. I kjolar skulle han ha varit oemotståndlig.”    ”Missväxten bredde ut sig i människornas själar, det var det värsta. Folk blev rådlösa, men Kajsa hade inte så mycket ont av det. Hon hade långa stunder av denna förtröstan – mest ute i Guds fria natur, hållande barnet vid handen. Himlen, mörk som jorden, överskuggade den, men hennes ljus inre trängde igenom skuggorna.”    Hennes man Jacob är också rådlös men dras som en magnet till den vackra Ulrika i Madesjö.
  ”Jacob trevade sig fram till ingången på husets framsida. Han lyckades undvika krusbärsbuskarna. Innanför dörren krånglade nu Ulrika med bommen. För att den inte skulle gnissla, gned hon den med en fläsksvål. När hon öppnat, fattade hon honom med båda händerna och drog in honom. Hennes händer var fortfarande flottiga. Men han kände att de också var fuktiga. Hon ledde in honom i kammaren och hängde kjolen på nytt för fönstret.”    Han lyckas inte slita sig från Ulrika men när hon blir med barn blir han livrädd att hennes far ska hämnas och han driver omkring som en fredlös Köhlmanna- Pelle. Folket i bygden hade dock värre saker att bekymra sig om.
  ”Året 1867 regnade det sjutton veckor i sträck på en del platser i Småland, och där kunde inte skörden bärgas till den fjärde bönsöndagen, då tacksägelser för årets gröda skulle hållas. Det fanns inget att tacka för. Det såg ut som om marken sjunkit under regnets tyngd. Jorden gav stenar i stället för bröd. Men i Madesjö beskyllde prosten Sandberg sockenborna för bristande flit”.    ”För backstusittarna blev islandsmossan räddningen. De kallade den för brödmossa. När den plockats och rensats, stöptes den i fyra dygn i kall byklut för att bli fri från sin beska smak... Sedan bakades det till bröd, men detta blev så skört att det ramlade från stången”.    Året efter blev inte bättre.
  ”Det fanns ingen potatis, inget mjöl att komma över. Till och med råttorna drog slokörade till skogs mycket tidigare än andra vårar. Det berättades om gamlingar som var så svaga att de måste krypa omkring, när de tiggde. Det året emigrerade tio personer från Oskar till Amerika.”   Elsa Maria Otto är en orättvist bortglömd författare. Som gift hette hon Elsa Hazard och bodde i Vimmerby. Hon dog 2001. Hennes romaner utgavs på LT förlag och har idag utrensats från många bibliotek. Men de finns att köpa på antikvariat för en billig peng. Idag är det enkelt att finna dem på nätet. Det kan ge dig en chans att upptäcka ett stort författarskap med rötter i Oskar.

Elsa Maria Ottos produktion: 1934: Liv och leverne i Brakebo: humoresker och bygdebitar 1965: Det växte ett träd i himlen 1970: Vit mans skugga 1971: Fjärilen i ditt öga 1972: Himmelrikets vägar (av Viktor Viktor) 1972: Ändå blommar träden 1973: Övermakten 1974: Nedom månen 1976: Karlavagn utan hjul 1979: Varför blommar inte jungfrulinet 1979: Kanelträdet 1988: Lik Katten 1991: Såkornet’

Lars-Åke Joabsson

Sidebar