Håkansson Krååk, Sven

Lästips: Danielsson, Peter Sven Håkansson – en lagens man / Peter Danielsson
2010 Ingår i: Småländska brott : brott och straff i Småland under 500 år. – 2010.
I boken “Kalmarkriget 1611-1613” från 2011 beskriver Peter Danielsson väsentliga fakta kring kriget mot danskarna.

Följande text är hämtad från www.runeberg.org
Projekt Runeberg arbetar på frivillig grund med att skapa fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur och göra dem öppet tillgängliga över Internet. Artikeln har redigerats för Nybrokunskap.
Historiska Bilder. LXII.
“Majoren på Ebbehult.”
Berättelse från den svensk-danska fejden 1612, af J. O. Åberg.
Ännu vid Carl IX:s död fortsattes fiendtligheterna mellan svenskar och danskar. Gustaf II Adolf, hvilken mottog sitt rike i just ej det bästa skick, såväl hvad beträffade det inre, som också det yttre tillståndet, hade uppbjudit alla sina krafter, för att afhålla fienden från hjertat af riket, och det lyckades honom äfven att, i förening med skickliga krigshöfdingar och den svenska allmogens kraftiga medverkan, något så när lokalisera fejden till gränslandskapen samt till Småland och Öland. Kalmar slott hade, såsom vi veta, genom Kristoffer Somes nesliga dagtingan råkat i danskarnas händer. Från detta fäste, då för tiden det starkaste och mest betydande i Sverge samt benämndt »Sveas nyckel», höllo danskarna den kringliggande nejden försatt i ständig oro, genom att utsända ströfkårer, hvilka, i händelse af motgång, tryggt med sitt rof funno skydd inom slottets murar. Bland den småländska allmogen, i synnerhet i landets norra och östra delar, gå derför ännu den dag, som i dag är, många sägner från denna tid, liksom också namnen på flera ställen angifva, att de fordom varit skådeplats för strider mellan de båda tvistande folken.
Bland den mängd af sägner, med hvilka man kan blifva trakterad, om man lyckas få småländingen att litet mer än vanligt »öppna på språklådan», är nedanstående ännu i godt minne, sådan den förtäljts från far och farfars far och ännu längre bort i tiden. Det var en herrlig eftermiddag på eftersommaren år 1612. Regnet, som vid middagstiden afstannat, hade återgifvit åt blommorna och gräset den friska grönska, som bleknat af ett par veckors oafbruten torka; den friska vinden kändes så välgörande, och det förekom alldeles, som om fåglarnas sånger läto mer jublande.
I Madesjö socken, en af de största i Kalmar län, låg vid tiden för denna berättelse och ligger ännu en vacker gård, benämnd Ebbehult. När stället först bebyggdes, vet man icke med säkerhet, men utan tvifvel skedde det redan i den gråa forntiden, alldenstund åtskilliga minnesmärken finnas, hvilka gifva stöd åt detta antagande.
På denna gård satt majoren Sven Håkansson Kraak, af folket kallad blott Sven »Håkansson, såsom husbonde. Denne »herr Sven», såsom han också benämndes, var en käck krigare, som ofta hade klädt blodig skjorta för fosterjorden. Så hade han till exempel vid danskarnas stormning af staden Kalmar ensam stått i ena porten och med sitt breda slagsvärd en god stund hållit fienderna tillbaka. Afzelius säger också i sina »sagohäfder», att denne Sven Håkansson Kraak troligen var densamme, om hvilken soldaterna sjöngo en visa, börjande sålunda:
“Kapten Kraak
styf och rak
marscherar framför sin tropp
med väldigt hjeltemod . . .”
Antingen det var denne Kraak, som visan syftar på, eller någon annan, så är det emellertid säkert, att majoren på Ebbehult var lika god kämpe för det, och att han fruktade hvarken krut eller bly, hvarken danskar eller polacker. Den ofvan nämnda eftermiddagen satt majoren, enligt sin vana, ute på ett gungbräde bredvid stora trappan. En kort pipa, ur hvilken han bolmade af hjertans lust, satt liksom inkilad mellan de skäggprydda läpparna. På ett litet bord framför brädan stodo fyra ölstånkor af gediget silfver, och dessa anlitades flitigt af fyra munnar, tillhöriga, den ena majoren sjelf och de tre andra hvar sin storbonde från grannskapet. Samtalsämnet var naturligtvis de dåliga och osäkra tiderna.
Sedan majoren stoppat en ny pipa och begrundande tömt halfva ölstånkan, sade han, i det hans ansigte antog en bister uppsyn:
»Det är alldeles, som om någon skulle genomstinga mitt hjerta med spjut, när jag tänker på den erkebofven Kristoffer Some. Hvar finnes i hela Sverge, Norge och Danmark en sådan borg som Kalmare? Ingenstädes, det lofvar jag och svär vid mitt hederliga namn! Och denna borg, som så många gånger gifvit våra fiender blodiga pannor, den skulle nu uppgifvas åt den lömske juten! Måtte förrädaren Some få lida det väl förtjenta straffet för sitt dåd; han är det ärligen värd! »
»Ja, måtte han det», bedyrade en af bönderna. Det är honom vi hafva att tacka för, att tillståndet nu är sådant, som det är», inföll en annan. »Ty hade han ej gifvit slottet danske kungen i handom, så hade vi ej behöft att lida detta.» »Ja», inföll den tredje bonden, »öfver hans hufvud hvilar hvarje svensk mans förbannelse. Jag var för några dagar sedan uppe i Rumskulla, och der må ni tro har det gått hett till i sommar. En flock jutar hade kommit till kyrkan för att plundra, men när de ej fingo så stort byte, som de hade väntat, lade de kanaljerna eld under kyrkgolfvet och tänkte att på sådant sätt förgöra Guds hus. Men rumskullarna, som flytt uppåt landet och der stött på en af konungens höfdingar, kommo öfver juten och gåfvo honom dugtigt på pelsen på gärdet vid Hägelåkra by. Der stupade mer än halfva danska styrkan.»
»Bra gjordt», svarade majoren, i det han förnöjd tog en djup klunk ur stånkan och tecknade åt bönderna att göra detsamma, »men kyrkan hon brann väl upp, hon?»
»Neej. Förunderligt var det, ty den anlaggda elden slocknade af sig sjelf. Och det är ej endast der, som juten blifvit grundligt kringklappad», fortsatte talaren-, »äfven på Skräple ängar har stått ett slag, som ej så lätt glömmes. Det var en hård sammandrabbning, säges det, men der fick dansken också bita i gräset.» »Ja, Gud vare lof för det», utbrast den bonde, som först talat, »jag unnar honom allt det stryk, som han kan få! Det går allt lika hett till nu, som då I var med vid Kalmare, herr Sven!»
»Menar du det, Håkan», sade majoren och log. »Men du skulle bara varit med den dagen, under hvars lopp staden var tre gånger svensk och tre gånger dansk, och jag menar att styfvare svärdshugg icke på länge skiftats, utom då herr Knut Drake på återtåget från Mörbylånga till Borgholmshus pingstnatten i år med sin fänika knektar hejdade den mångdubbelt starkare fienden. Det var i sanning ett dåd, som aldrig skall glömmas.»
»Åh», inföll Håkan, »herr Peder Hammarsköld är häller ingen dufunge, när det gäller att leka blodig svärdslek. Han har bränt juten på fingrarna mer än en gång.» »Herr Peder är en tapper och ärlig fältöfverste», inföll den tredje bonden-, »han är nu på Borkholm (Borgholm) och ger dansken mycket att göra. Juten vill naturligtvis få slottet in, liksom han fick Kalmare, men när herr Peder sätter sig riktigt på tvären, så är han inte god att stångas med.»
»Se der», utropade majoren plötsligt, i det han skuggade ögonen med båda händerna, »kommer inte Per klockare der? Jag tycker, jag vill känna igen hans långa rock.»
»Jo-o», bestyrkte Håkan, »ni ser rätt, herr Sven, det är Per klockare. Han kommer rakt hitåt,”Då reste sig majoren till hälften upp och skrek till en piga, som lopp öfver gården: »Karin, en stånka öl åt mäster Per! God dag och Guds fred», fortfor han, då klockaren, en liten magerlaggd karl, kommit inom hörhåll, »hur står det till i dag, mäster Per, och hvilka tidender medfören I?»
»Helsan, den är Gudi lof bra, men tidenderna äro onda», sade mäster Per, i det han djupt bugade sig för majoren och nickade åt bönderna. »Juten far fram, som om det vore hans mening att göra hela Småland till en ödemark. I förgår hade han huserat i Kläckeberga och Förlösa värre, än vargen i en fårskock.»
»För knäfveln», skrek majoren till, »är han så nära oss, då gäller det att vara på sin vakt.»
»Jag menar, fortfor mäster Per, »att han har ett godt öga till er, herr Sven, allt sedan grälet om Kalmare stad. Han har svårt för att glömma de slängar, som ni då trakterade honom med. Nog skall han försöka att hitta hit, för att helsa på och tacka för gammal bekantskap.»
»Ha, ha, ha», skrattade majoren, som tyckte bra om det sätt, på hvilket mäster Per lade sina ord. »Vill han göra mig den äran, så skola vi se till, att vi må kunna möta honom på halfva vägen. Hvad nytt annars?» Mäster Per svarade, sedan han tagit en djup klunk ur stånkan och skjutit upp den breda mösskärmen ända till hårfästet, hvilket, enligt Håkans anmärkning, gaf honom ett förbåldt förnämt utseende:
»Bara sorgliga tidender från norra delen af landet. Vimmerby ligger i aska och samma öde ämnas åt Eksjö. Men», fortfor han, i det en blixt af glädje sköt fram ur hans små ögon, »dugtigt med stryk har han också fått, sedan han utfört sitt otäcka dåd med Vimmerby. Ej långt från staden, vid ett ställe, som nu har fått namnet Juteliden, hade bönder och drängar rotat sig tillsamman och gjort två stora bråtar tvärs öfver den väg, som juten skulle gå. När han nu kom och hofverade sig öfver det byte, som han tagit, så frambröto de våra och den, som talade om affären för mig, sade, att knappt tio danskar kommo undan. Det gjorde riktigt godt i själen att höra», slutade den hederlige klockaren, i det han tömde sin stånka.
»Mera öl», ropade majoren, i det han förnöjd vred sina väldiga, grå knäfvelborrar. Ölet kom fram, sinnesstämningen blef efter hand mer lifvad, den ena historien aflöste den andra, och värden höll just som bäst på att förtälja om stormningen af Kalmar stad, ett ämne, som han med förkärlek höll sig till, då åsynen af ett tjockt dammoln ute på vägen kom honom att stanna. Sedan han en stund noga betraktat molnet, som hastigt närmade sig, utbrast han: »Jag trodde först, att det var juten, men nu ser jag, att det är en ensam ryttare -men –men -bedrager mig inte mina ögon, är det inte Niklas, min stalldräng, och Brunte, min bästa häst, som fara fram, som om Hin och hela hans anhang vore efter dem? Annamma och regera», skrek han till och blef röd af förargelse, »han skall få för att rida, den ekmenskade strykern! Hvad sju hundra millioner rödglödgade kanonkulor ta’r du dig till?» röt han förgrymmad, när drängen utan vidare krus satte öfver den stenmur, som skiljde gårdsplanen från gatan, »dig skall väl–-
»Juten kommer», skrek drängen, under det förskräckelsen tydligt stod att läsa i hans anletsdrag. Det är en trupp ryttare, och jag skulle aldrig hunnit undan dem, så vida inte Brunte varit snabbare, än danskens hästar. Det var knappt en mil härifrån, som de förlorade mina spår.»
»Juten, juten», ropade alla öfver lag. »Då äro vi förlorade, ty han ger ingen pardon.» »Bäst att ge sig af åt skogarna med ens», utlät sig Håkan nedstämd. »Gud förbarme sig öfver oss!» bad mäster Per andäktigt och med händerna sammanknäppta öfver magen. »Jaså, den fördömda kanaljen vill helsa på oss, ma’-sjöboar, också!» skrek majoren till och stampade i marken, så att sand och småsten yrde omkring honom.
“Bege oss af åt skogen, säger du, Håkan! Nej, se det blir då inte af, så länge jag har en enda arm i behåll! Niklas», ropade han rned så dundrande stämma, att drängen hoppade till i förskräckelsen, »tag Svarten och rid omkring till grannarna och säg, att majoren på Ebbehult befaller dem, att beväpna sig och genast samlas vid backarna här emellan och Fagerbro. Men qvick skall du vara, annars – – – »
Drängen försvann som en pil och många minuter gingo ej till ända, förrän han ånyo sprängde öfver stenmuren, denna gång på en uthvilad häst. »Är det edert allvar, herr Sven, att möta hårdt mot hårdt?» sporde Håkan och såg tviflande ut. »Ja, det har du ju hört. Gån I hem och tagen med eder så mycket folk, som I kunnen samla, och försticken eder på båda sidor om Fagerbrobackarna, men rusen ej fram förr, än I fån höra ett pistolskott-, då är tiden inne.»
»Än I sjelf då», frågade mäster Per, i det han gjorde förtviflade ansträngningar att hålla modet uppe-, »hvad ämnen I göra?»
»Det fån I ej veta nu, mäster Per», svarade han i blidare ton. »Jag har uppgjort en plan, och om den lyckas, skall den jutska truppen aldrig mer återse Kalmare slott.»
Den danska styrkan, som bestod af närmare femtio man, red i sakta mak fram på en af de häradsvägar, som löpa mellan Kristvalla och Madesjö kyrkor. Hvar den tågade fram, betecknades vägen genom brända hus och flyende menniskor. Truppens långsamma marsch kom sig dels deraf, att hästarna efter två dagars ansträngningar voro nästan uppgifna af trötthet, dels deraf, att så litet som möjligt skulle undgå de rofgirigas uppmärksamhet.
»Jag har befallning, sträng befallning, att bränna hvar enda koja, stode hon än tom och lutade till sitt fall», sade truppens anförare, en ung man med ett spotskt uttryck i sitt ansigte. »Ingenting annat än obeveklig hårdhet biter på dessa småländingar. Ja», fortsatte han, i det en blixt af hat lyste i hans mörka ögon, »jag skulle ingenting högre önska, än att jag finge, såsom kung Kristian II fordom lär hafva sagt, hugga en hand och en fot af hvarenda svensk bonde-, sedan skulle nog det här styfsinnade slägtet falla till föga. Men äro vi ej framme vid Ebbehult snart?» »Ah, det lär vara en styf mil dit ännu», genmälde underofficeren. »Jag har visserligen icke varit här på länge, men tycker mig finna, att – – -»
»Du må finna hur som hälst», afbröt befälhafvaren i skarp ton, »så måste du ändock taga rätta vägen, så framt du vill ha’ ditt hufvud i behåll. Ty jag måste utkräfva en blodig hämnd på Sven Håkansson Kraak. Han är min broders baneman, och det blef han vid stormningen af Kalmar stad.» »Det säges, att majoren på Ebbehult, såsom folket kallar honom, är en mäkta styf karl», invände sergeanten långsamt. Ett föraktligt leende spelade kring den danske fänrikens läppar, då han svarade: »Han må vara hur styf som hälst, så måste han likväl nu bita i gräset. Ty hvem kan motstå våra segrande vapen? Är icke hela landet i våra händer? Äro vi ej herrar här? Dessa smålandsbönder skola piskas, till dess de krypa vid våra fötter!»
Han hade knappt hunnit få dessa öfvermodiga ord öfver läpparna, då ett skott brann af inifrån skogen. Den svenska kulan slungade en af ryttarna hals öfver hufvud ner i det djupa, af vatten fyllda, diket. Fänriken skummade af raseri allra hälst som en andra kula gjorde en annan ryttares häst obrukbar. »Sätt efter de lömska kanaljerna!» skrek han med hela styrkan af sin röst. »Ingen enda får komma undan.»
Men de båda bönder, som från ett tätt snår sändt juten sin varma helsning, kommo utan svårighet undan och ilade, så fort de förmådde, mot backarna vid Fagerbro. Sedan ryttaren, som genast uppgifvit andan, blifvit nedmyllad tillsamman med den skjutna hästen, och sedan ett litet i närheten liggande torp blifvit påtändt, skyndade sig de danska ryttarna, jublande vid åsynen af de sprakande flammorna, fram mot sitt mål.
De ofvan nämnda backarna mellan Fagerbro by och Madesjö kyrka voro vid tiden för vår berättelse ganska branta och belamrade med en myckenhet sten, som gjorde, att färden uppför dem var förenad med många svårigheter, isynnerhet om man begagnade vagn. På ömse sidor om dessa backar lågo tjocka skogar, som väl tilläto en fiende att der hålla sig dold i det längsta. Det var ungefär en half timme före solnedgången, som en ensam vandrare tog plats vid början af den längsta backen. En skroflig gråsten tjenade honom till säte. Mannen var alldeles höljd i lumpor. På ryggen bar han en tiggarpåse, medan han stödde sina armar vid en grof knölpåk. Han satt en stund obeslutsam, om han skulle gå längre bort eller stanna qvar och somoftast hörde man honom frammumla dessa ord: »Tänk, om de tagit en annan väg! Hej, det står icke till, ty en annan sådan finnes ej. De måste komma hitåt.»
Länge hade icke tiggaren suttit på sin ensliga plats, då han förnam ljudet af hästfötter. Han reste häftigt upp det mot bröstet nedsjunkna hufvudet; hans blickar glödde af en varmare eld, och händerna knöto sig nästan omedvetet. »Det är de» mumlade han. »Måtte lyckan nu stå mig bi!»
Vid dessa ord började han att vagga fram och åter med kroppen, samt tog på sig en så bekymrad min, att officeren för den danska truppen, som ändtligen hunnit så långt, utbrast, då han kom tiggaren nära:
»Hör du, gubbe, du är allt mycket hungrig, du!» Tiggaren for upp och syntes helt förskräckt, då han varseblef jutarna.
»Ack, goda herrar”, stammade han med jämrande stämma, »fågeln i sin frihet har det mycket bättre än jag. Hunger och törst har jag fått erfara, och jag minnes ej, när jag sist låg under tak.»
»Ja, du ser verkligen jämmerlig ut», sade den danske officeren, i det han med ett visst medlidande betraktade tiggar-gubben. »Men, hör du: känner du till Sven Håkansson på Ebbehult?»
»Tror jag det, nådig herre, ty jag kommer nyss derifrån.» »Då känner du vägen dit?» »Ja, lika väl som vägen till kyrkan, för si, jag är barn-född i den här trakten.» En blixt af skadeglädje lyste i officerens ögon, då han hörde dessa ord.
»Se der har du en god handpenning», sade han och kastade en liten börse framför tiggarens fötter. »Visa oss nu vägen till Ebbehult; vi vilja språka en smula med majoren.»
Tiggargubben lutade sig ned för att upptaga börsen. Härunder mumlade han för sig sjelf: »Början är god, måtte slutet också blifva lika bra!» Marschen fortsattes, men den gick mycket långsammare än tillförne, ty vägvisaren var nästan ända till ytterlighet halt och uppgifven af trötthet, så att han knappt kunde gå. Sedan den danske officeren en stund åsett tiggargubbens haltande gång och hört på hans djupa suckar, förlorade han tålamodet.
»Sätt dig upp bakom mig», skrek han, »men håll dig väl fast, så att du inte tumlar af, för då – – -» Han fullbordade ej meningen, men en hotande åtbörd åt venstra sidan sade lika mycket som ord.
“Gud bevare nådig herr’n», pustade tiggargubben, i det han med största svårighet kraflade sig upp bakom officeren. “Jag ser nu, att det är en svart osanning, som man utspridt om dansken.”
“Hur lyder den?” sporde officeren och påskyndade marschen.
“Jo, man säger, att danskarna äro så hjertlösa och grymma, men det slår då icke in på er, ädle herre! Gud vet, när jag skulle hunnit fram till Ebbehult, om ni ej bevisat mig denna tjensten. Måtte – – -n
“Ja, det är bra, det der, gubbe”, afbröt officeren otåligt. “Säg mig nu, hur majoren har det. Har han mycket folk hos sig?”
“Nej, det vet jag då, att han inte har”, svarade tiggaren, som började blifva allt mer munvig. “För nära en månad sedan skickade han nästan alla sina tjenare upp till bondehären i norra Tjust och nu lefver han i ensamheten. Men, herre”, fortfor han, “I ämnen, som jag ser, helsa på honom.” “Ja, jag känner honom sedan lång tid tillbaka”, svarade dansken. “Jaså; ja, han är visst icke hemma för närvarande.” “Hvar är han då?” sporde dansken i befallande ton. “Jo, i morgse såg jag honom gå ut på jagt.” »Så-å, hvad villebråd är det då, som han jagar?” “Kan ej så noga veta. Men här i trakten finnes godt byte för en jägare, har jag hört sägas. Se, förhållandet är, att majoren är vän till ett godt bord, och så ofta han kan komma öfver något vildt, så försummar han det icke. Men”, slutade han, “det kan ju hända, att han är hemkommen nu i draget, och då bjuder han er nog på ett gästabud, ty det är en välvillig man, som gerna ser gäster hos sig.” “Tviflar dock på, att han så gerna ta’r emot mig och mitt följe”, tänkte dansken. Högt sade häri:
“Ha’ vi långt qvar af vägen?” “Åh, nej, nådig herre”, svarade tiggaren. »Vi äro nu på krönet af första backen, som ni ser. När vi få rida öfver den andra, som är något mindre än denna, så ha’ vi en knapp fjerdedels mil fram till Ebbehult. Ni kommer just lagom till måltidsdags, nådig herre!” “Ja, och det skall blifva en måltid efter mitt sinne”, sade dansken i öfvermodig ton. “Eller också efter mitt”, tänkte tiggargubben, i det han trädde högra handen innanför den trasiga jackan. »Jag har här ett villebråd, som man ej får så bra inom skotthåll alla dagar.” “Bor du vid Ebbehult?” sporde officeren efter några minuters tystnad. “Inte just det”, svarade tiggaren, i det han såg sig tillbaka på de ett godt stycke bakom följande danskarna »men mycket nära. Jag gör mina vissa dagsverken åt–––––”
“Dem har jag icke med att göra”, afbröt officeren, i det han drog fram en liten pipa, för att gifva signal åt sina ryttare. »Du är alltför frispråkig, du, och sådant tål jag icke.” Med dessa ord förde dansken pipan upp mot läpparna, men hann icke blåsa sin signal, förrän ett skott small, och han rullade liflös ned på marken. I samma ögonblick afkastade tiggaren sina lumpor, slungade knölpåken in åt skogen och satte hälarna i springarens sidor. I stället för den jämmerlige tiggargubben bar nu hästen den kraftige Sven Håkansson Kraak, och i stället för knölpåken, glimmade nu ett väldigt slagsvärd i hans hand. Den afskjutna pistolen hade han åter stuckit in i bältet. Knallen af pistolskottet hade knappt bortdödt, när de på ömse sidor om vägen gömda bönderna rusade fram. Danskarna trängdes samman och föllo hoptals för småländingarnas hugg och skott. Några kommo visserligen undan för tillfället, men tvungos ned i ett bredvid liggande kärr, der de jämmerligen omkommo.
När solens glödande skifva försvann bakom de vestra skogarna, var striden slutad. Majoren, som sjelf varit den förste i handgemänget, förde derefter sitt folk till Ebbehult och i dess salar dukades nu upp “allt, hvad huset förmådde» och det ville ej säga så litet.
“Var inte min plan god?» sade värden fryntligt. “Det var omöjligt för juten att tro, att tiggaren och majoren på Ebbehult var en och samme person.» »Förträfflig, beundransvärd!» inföll mäster Per och bugade djupt. »Den planen skulle ingen annan kunnat göra efter.»
Sven Håkansson Kraak log förnöjd och hade just ett tal på tungan, då Håkan inföll: »Och eftersom Gud så underligt räddat oss, så tycker jag, att vi borde kalla de der backarna för jutebackarna till evig påminnelse om denna dag.» »Och kärret, i hvilket de sista danskarna fingo sin graf, för jutekärret», sade mäster Per. »Alldeles så!» genmälde majoren. »Låtom oss nu vara glada, ty ni kunna vara förvissade om, go’ vänner, att långa tider skola gå om, innan juten vågar helsa på oss.» Och ännu i denna dag bära Jutebackarna och Jutekärret vittne om denna strid och om den käcke majoren på Ebbehult.

Sidebar