Areskog, Carl (1867-1941)

Utdrag ur boken

”MITT OSKAR” av Carl Areskog

med förord av Nils-Holger Areskog
Förord
Kyrkoherde Carl Areskog (1867 – 1941) var komminister i Oskar i ett kvarts sekel (1901-26).
Han var stadspojken från Kalmar som blev den siste lantbrukaren på prästbostället 1901-1912. Han införde i socknen sådana tekniska moderniteter som hästräfsa, radsånings- och slåttermaskin, ofta under stark skepsis från konservativa odalmän. Han älskade sin församling och den honom från första ögonkastet, han erhöll t ex alla avgivna röster vid komministervalet. Han flyttade från Ålem till Oskar med sin familj, den blida hustrun Hilma, lärarinna som kom att helt ägna sig åt prästfruns kall (inklusive att vara lärarinna för barnen och inackorderade problembarn utifrån), en treårig son Nils och nyfödde Åke. I Oskar skulle familjen växa med Lisa (1907) som så småningom skulle gifta sig med Jan Redin sedermera prost i Långasjö, från grannprästgården Riddartorp och med Stig (1913).

Carl Areskog var en linnéansk präst i alla bemärkelser – nästan intet mänskligt var honom främmande. Förutom att vara församlingens trogne tjänare i helg och söcken i kyrka och hem för bl a sjukbesök och nattvard startade han och dirigerade tidvis kyrkokören, restaurerade kyrkan och skaffade den en altartavla, byggde nya skolor och fungerade även som akutläkare för kropp och själ för både människor och djur. Han införde bl a humanare slaktmetoder. Alltsedan gymnasieåren var han botanist av professionell klass. Han var en utomordentlig tecknare med tuschstiftet, snidade i trä och gjorde konsthantverk i både järn och mässing. Han tillhörde fotografpionjärerna och färglade sina älskade blommor på de fotografiska glasplåtarna, som han sedan visade vid sina föreläsningar runtom i Sverige. Han var nämligen en förkunnare och berättare av högsta rang, en ordens sirlige mästare. Alltjämt får jag frågan om jag är släkt med den lille föreläsaren med det stora budskapet om blomstren i vår Herres natur som man hörde på 30- och tidiga 40-talet. Bland hans mera udda sysslor var initiativet att snida vägmärken i ek (hans farfar var ålderman i Kalmars snickareskrå) då bilarna på 1910-talet började rulla på Oskars smala bygdevägar. Sista året av sitt liv ägnade han åt sitt stora verk ”En bok om Öland”, ett klassiskt verk som kommit ut i fyra upplagor, den senaste 1991. Hans hjärta stannade plötsligt, när han läst färdigt slutkorrekturet, så han fick själv aldrig se boken i färdigt skick. Åren före Ölandsboken ägnade han sig åt att teckna ned sina minnen från barnaåren på 1870-talet till emeritusåldern 1938, kallade ”Far berättar” i sex handskrivna band och avsedda för barnen och deras efterkommande. Intresse har länge funnits att publicera valda delar av dessa minnen inte minst de från Oskar som har ett oskattbart kulturhistoriskt värde. Bertil Svanberg från Oskarstrakten aktualiserade frågan redan för
fem år sedan. Eftersom nu 100 år förflutit och ingen av de skildrade längre finns i livet, nästan alla är dock kärleksfullt och förstående skildrade, har jag medgett publicering efter en del strykningar av de mera familjära avsnitten.
Vi var som en enda stor familj min församling och min familj skriver Carl Areskog på ett ställe och jag har genom åren hört många vittnesbörd från gamla oskarsbor med samma åsikt.

Stora Rör, Öland i december 2002
Professor Nils-Holger Areskog
Carl Areskogs sonson.

Komministerval i Oskar 1901

Under eftervintern härjar influensan. Själv får jag en släng av den. Medan jag ligger till sängs, kommer sorgebudet, att prosten Ringberg plötsligt avlidit. Det var den 28 mars. Också han hade fått infektionssjukdomen, men hållit sig uppe och gått ut i friska luften med påföljd, att han fått en hjärtattack, som hastigt ändat hans liv. Den oväntade händelsen – i och för sig beklämmande, ty jag hade verkligen mer och mer lärt mig hålla av den gamle prosten – fyllde mig med oro för egen del. Ställningen var nu helt enkelt ohållbar. Enbart vid skolan varken ville eller kunde jag förbliva. Min prästerliga tjänstgöring i Ålem måste med den blivande kyrkoherdens tillträde självfallet upphöra. Sedan återstod intet annat än att som gift adjunkt eller vice pastor flacka omkring i stiftet. Himlen var överdragen med mörka moln och dem såg jag, men jag såg icke att ovanför molnen var det solsken, idel solsken för min räkning. När prostens begravningsdag kom, var jag fullt återställd och var med bland alla prästerna, som den dagen samlades på Hedersrum. Bland dessa befann sig även dåvarande komministern i Oskarshamn, Gustaf Linderoth. Vid ett tillfälle kom samtalet att röra sig om de komministraturer, som i de dagarna blivit lediga, bland vilka även var komministraturen i Oskar. Jag hade icke en aning om, var Oskar var beläget och kände för övrigt icke till någonting om Oskar, om icke möjligen, att i den avlägsna skogsbygden bodde ett släkte, som var känt för sitt bärsärkalynne med slagsmål vid kyrkan enligt gammal tradition annandag jul, då ynglingarna från angränsande socknar samlades där på kyrkbacken. Han förklarade emellertid, att däruppe levde ett präktigt folk i en härlig natur. Själv vore han vittnesgill, ty han var ”barnafödd” i Lillaverke by av Oskars församling, han liksom Thylander. Far och bror och brorsbarn hade han däruppe i det gamla hemmet. Församlingen var kyrklig och bestod av idel småbönder. Där funnes inga herremän och halvherrar. Arbetet var självständigt. Komministern skötte själv expeditionen och höll stämmorna. Han hade samma rörelsefrihet som en kyrkoherde. Oskars församling var den enda i stiftet, som ägde byggnadskassa, varför ingen som helst nybyggnads- eller underhållsskyldighet åvilade komministern. Oskars socken vore en liten idyll med höjder och dalar, skogar med träd av alla slag och väna fiskrika sjöar och åar, där det fanns gott om kräftor. Sist men icke minst, en rik flora för att vara på den sidan sundet, Viola uliginosa (sumpviol), Helichrysum (hedblomster), Pulsatilla vernalis (mosippa), Pyrola umbellata (ryl) osv, osv. – Jag borde tänka på saken, menade han, och trodde att jag med mitt sinne för naturen alldeles säkert skulle trivas där borta i hjärtat av Södra Möre.
Jag sökte och kom med som 3:a på förslaget. Under väntan på provet fick jag en dag höra något som högst betydligt slog ned mitt mod. Baron Rappe på Strömsrum hade från friherrinnan Rappe på Christinelund i Mortorp (moderförsamlingen till Oskar) fått underrättelse, att innehavaren av 1:a förslagsrummet, komminister Sohlberg i S:t Sigfrid, vore så gott som predestinerad till platsen, och nu lät han hälsa mig och säga, att jag icke skulle invagga mig i alltför stora förhoppningar. Sällan har jag känt mig så nedslagen och intresselös som då. Jag hade svårt att skriva min provpredikan och sköt upp arbetet därpå dag för dag. Det vore ju ett fullkomligt lönlöst arbete. Ännu när jag en lördag gav mig iväg för att prova, hade jag icke min predikan färdig. Jag kommer ihåg, hur jag vid ankomsten till Björstorps station (nuvarande Eskilsryd) under väntan på skjuts till Oskar satte mig ned på banvallen och fortsatte att skriva på mitt koncept, men när jag väl satt på skjutsen och det bar iväg genom skogar och fält, backe upp och backe ned, ofta längs blänkande vatten, och när hästen störtade utför den väldiga ”Sprängbergarbacken”, från vilkens krön man såg mer än milen framför sig över skogstopparna, då vaknade livsandarna och jag tyckte mig, liksom Mose en gång från Nebo, skåda in i ett förlovat land, bara med den skillnaden, att jag gjorde det med ett vaknande hopp att själv få komma in i landet………….”.

Läs hela boken ”Mitt Oskar 1901-1926”

Sidebar